itgoeson

As long as you're content

Australien på WHV 16-17 Permalink0

För ett par dagar sedan påbörjade jag min åttonde manad i Australien sa jag tänkte att kanske det ar ett bra tillfalle att uppdatera denna fagra sida.

Det som hant sedan sist ar att jag antligen har ett jobb! Sa nu har jag jobbat i fem veckor pa det basta tankbara stallet för farmjobb. Anledning till att det ar det basta tänkbara stallet? Enkelt - agaren har Australiens most adorable lilla vovve. Och jättefina hastar, som han bjöd ut at mig och en annan tjej som jobbar dar att prova rida någon dag. Och kanske eventuellt for att det ar allt från seeding till planting till weeding till picking till packing till plocka ihop orders till diverse andra småjobb fem dagar i veckan, atta timmar om dagen. Och jag trivs verkligen. Det ar sa skönt att arbetet ar varierande och även fast vissa saker ar mindre roliga an andra sa ar det i det stora hela anda sa bra det möjligtvis kan bli.  

Forutom att jobba sa har jag börjat gymma igen (for forsta gangen sedan jag kom till Oz, eh) och det ar himla kul. Resten av dygnet gar at till att laga mat, ata den och sova. Helgerna bestar mest av promenader, filmtittande, lite extra god mat och bara liksom att ta igen sig efter veckan som gatt och ladda upp inför en ny. 

Vadret har uppe i Kununurra börjar bli lite svalare, vilket kan vara helt skönt ibland men vissa stunder kan det bli lite val kallt. Speciellt morgnar och kvällar ar väldigt kyliga men dagarna ar ännu lagom varma, dock har de senaste dagarna varit ratt blasiga sa det ar lite trist.

Hmm what else..? Det ar ju inte riktigt något speciellt for tillfallet faktiskt. Jag trivs ratt bra. Den senaste tiden har varit lite rocky och jag har varit tvungen att ha ett par mer seriösa snack med mig själv om vad det egentligen ar som pagar, men nu har det börjat ga bättre. Forhoppningsvis kommer jag stanna har i Kununurra ett par manader till och sen far vi helt enkelt se vad som hander. Har inga planer whatsoever och vet absolut ingenting förutom att mitt visum gar ut i november sa senast da maste jag val ha en liten plan om vad jag ska ta mig for. Men det ar ju ett tag till det sa det ar lugna puckar.

Nar jag uppdaterade en van om hur laget ar nu for nagon dag sedan sa han att det ar ju bra as long as you’re content. Och da tänkte jag att ja, men det ar ju det. Jag och M har pratat om att folk har den har fantasin om att vara backpacker, hur det ar helt fun in the sun 24/7 no worries no nothing och allt ar bara kul och bra och fantastiskt och nya upplevelser till hoger och vänster varje dag for as long as you travel, men alltså det ar ju inte sa. Ar man borta hemifrån en langre tid sa ar det sa mycket annat som ingår i backpackerlivet också. Sa ibland behöver inte livet vara helt super thrilling varje dag bara for att man ar pa andra sidan jorden, ibland racker det med att vara content med hur det liksom bara ar. Och för tillfället är jag det.

Sen kan jag tycka att det är rätt roligt att jag har ett nytt favoritdjur (grodan på första bilden) och att det är helt normalt att hitta en jättegroda i sin sko på morgonen, eller att se wallabies springa omkring i jobbet eller att se papayas man plockat uppenbara sig i mataffären. Eller att man får timfärsk vattenmelon precis när man vill för att man har vänner som jobbar på sådana farmer eller att grodor i badrummet och möss i rummet eller småkryp i köket inte är någon big deal. Det är ju så knäppt egentligen. 

Ja det var den uppdateringen det. 

 

Det som hant sen sist

Australien på WHV 16-17 Permalink0

HEJ. 

Ja det har ju gatt ett tag nu. (Fun fact: tror att mars ar den forsta manaden i min sexariga bloggs historia som inte ens ett inlagg kom upp pa en manad.  Men det ar okej. Jag har varit upptagen. (Oh?))

Na men faktiskt, det har hant en del sedan sist. Jag lamnade Sydney i borjan pa mars for att gora mina tre manader av farmjobb (som kravs for att fa mojligheten att ansoka om ett andraarsvisum) pa en sheep- and cattle farm som ocksa hade en hel massa hastar (och hundar och hons och grisar). Det var helt underbart att komma bort fran storstadslivet och spendera tid pa landet igen, kunde nog bara konstatera att jag ar en lanttjej (ar det ens ett ord?) innerst inne haha.

Dock stannade jag bara fem veckor pga olika orsaker meen det var enough for att fatt spara ihop lite pengar och helt fantastiskt att fa vara omringad av underbara hastar och hundar.

For en och en halv vecka sedan lamnade jag farmen och akte tillbaka till Sydney for tre natter var jag fick sova i en vans lagenhet (en som jag traffade uppe i Townsville for ganska exakt ett ar sedan, sa kul hur saker och ting bara liksom loser sig haha) och det var nog tamigtusan #apartmentgoals. En dag .. Jaja hursomhelst, var helt ok att vara tillbaka i Syndey faktiskt, kanske mest for att jag visste det bara var ett par dagar.  Motte upp med vanner fran hostellet, chillade i stan, treatade myself osv.

Sen hoppade jag pa flyget och krossade heeeeeela Australien och landade uppe i WA, i Broome. (Fruktansvart varmt och fuktigt och lite smaackligt i denna hetta men solen ar min van.) Jag motte upp med M som kom hitchhikandes hela vagen fran Margaret River (som ligger mer an 2600 km soderut) och nu ar da planen att hitta farmjobb sa vi far dagar till var andraarsvisumansokan Det ar nog en helt djungel det dar med farmjobb och vi har inte sadar varst jattemycket tid kvar pa var forsta ar och folk over hela Australien verkar sitta i samma sits som vi, meeeen vi ar fortfarande ratt hoppfulla.

Tja thats it. 

 

Det jobbigaste med att resa

Australien på WHV 16-17 Permalink0
Inatt åker två av de bästa personerna jag vet vidare på nya äventyr, därav en extra känslosam Sophie som måste få ut lite känslor. 

För en och en halv vecka sedan upplevde jag denna resas första riktigt hjärtskärande farväl när jag sa hejdå till mina två favoritsydamerikaner, Matias och Alexis. M och jag träffades redan första kvällen jag var här i Sydney och ett par dagar senare introducerades även jag och A och dessa två killar är två av de bästa personerna jag någonsin träffat. Lite senare lärde jag känna Belen och Annika, mina två tyska babes, och vips så formades världens bästa gäng, #teamtwo, och ända sedan dess har det inte gått en enda dag under dessa tre månader som vi inte har hängt, kramats, dansat, fjantat oss, chillat ..

Vi har pratat om att vi egentligen inte vet så mycket om varandra, sådant där som man vet om vänner man har hemma, men vi har också konstaterat att det inte spelar någon roll för det enda som är viktigt är vem vi är nu, att vi kommer överens och accepterar varandra precis så som vi är och det gör vi alla.

Vi har haft så sjukt roligt tillsammans och vi har så många konstiga och underbara minnen, vi är en lite otippad mix men en så sjukt bra sådan. Dessa fyra personer har kommit att bli några av mina närmaste vänner, inte bara här men överlag. Har något någon gång tyngt mig är det dem jag har gråtit ut hos, har jag varit ovanligt glad är det dem jag har delat min glädje med, har jag krisat över att jag inte vet vad jag håller på med har vi krisat tillsammans för det har inte de heller vetat.

Det är svårt att förklara hur man kan komma någon så här nära på så kort tid, men när man äter tillsammans, sover tillsammans, lever tillsammans, varje dag i tre månader så blir man nog rätt tajta.

Just därför var det svårt att släppa iväg M och A till andra sidan Australien och just därför är det nästan ännu svårare att släppa iväg B och A för att påbörja sin East Coast resa inatt, för nu är ingen från mitt fina gäng kvar här med mig längre. Det är en del av resandet jaaaa I know, men det är så jobbigt för jag tycker så mycket om dem ..  

Hur som helst har detta varit tre av de bästa månaderna i mitt liv tack vare dessa genomunderbara typer, jag älskar dem till månen och tillbaka och jag är så tacksam över att livet works in funny ways så jag kom till Sydney vid just den tidpunkten jag gjorde och träffade dessa fantastiska människor.

Att resa alltså. Det är nog det bästa man kan göra. 
 
Till top