itgoeson

Jag kör ba kör

Australien på WHV 16-17 Permalink2

Jag var helt taggad på att börja blogga ordentligt igen, jag tog till och med med min kamera och dator till Australien den här gången och tänkte ja nu tusan ska här bloggas. Ja, så gick det två inlägg och sedan hände en hel massa saker så det har liksom inte funkat.

1. Jag har flyttat. Till en campingplats av alla ställen! Så nu bor jag i tält. Hostelliv är underbart och jag älskar det, men det är inte alla hostel som passar för alla människor. Dessutom var det här det perfekta tillfället för mig att testa på campinglivet eftersom min fd arbetskollega lämnade landet och lämnade alla sina campingstuff till mig, (inklusive undernämnda grej heh) och jag har aldrig campat förr. Det tar typ tio-femton minuter att gå in till "stan" och det är 1. lagom uppvärmning för gymmet 2. avslappnande att promenera hem från stan under stjärnorna i underbart frisk luft 3. tillräckligt långt för att inte springa till typ Coles (supermarket) hela tiden. 

2. Jag har köpt en bil. Det var väl inte ett väldigt hastigt beslut egentligen eftersom jag hade tänkt på det en rätt lång tid, men när jag väl skrev under pappren var jag nog lite hmm vad är det som händer nu .. Men förutsatt att den hålls hel slipper jag i alla fall till och från jobbet under resten av min tid här så det är ju helt najs.

3. Min telefon gick sönder för två veckor sedan så sen dess har jag i princip varit nedkopplad. För det mesta, i alla fall. Den funkar under utvalda tillfällen så med jämna mellanrum har jag ändå kunnat uppdatera mamma om att jag fortfarande är hel och hållen och det är väl det viktigaste.Nu har jag dock äntligen fått beställt en ny telefon så den borde väl komma om en vecka eller två.

4. Det är tokmycket på gång i jobbet just nu känns det som, och jag får bara mer och mer ansvar hela tiden. Dock är det helt okej och det är fortfarande roligt, och löneförhöjningar till höger och vänster har väl ingen tackat nej till sååå det gäller väl att kör ba kör.

Så för att summera: Campinglivet är najs, jag har till och med en bokhylla i mitt tält och de enda problemen jag har haft sedan jag flyttade hit är myr- och madrassproblem. Här finns ett lugn och en ro jag inte hade på hostellet och det är liksom .. skönt. Jobbet flyter på, om än snabbt, jag kilar stadigt med gymmet och bjuds på glass och kakor av mina campingvänner var och varannan dag. Vad mer kan man begära av lifvet i Kununurra?
 
Utsikten från var jag sitter just nu. Vid ett grymt internationellt bord, kan jag tillägga - för tillfället en australiensare, en dansk, en britt och en kanadensare. 

Du saknas mig

Hela dagen har jag vetat att det är något speciellt med datumet som har stått på telefonskärmen den här onsdagen. I flera veckor, till och med månader, har jag funderat över hur den här dagen kommer att vara när den är här.

Men så när den väl kom så visste jag inte av det heller. Jag har haft så mycket på gång att jag inte en endaste gång de senaste dagarna har reflekterat över vilken dag jag kommer stå inför mitt i den här veckan. Idag har jag vetat att det här datumet är något särskilt, det är inte vilken vanlig dag som helst, det är någonting men jag kom tamigtusan inte på vad det var.

Tills jag blev påmind.

Och då, precis där i bilen när jag nyss hade kommit hem så sköljde allt som hände de där två veckorna förra sommaren över mig. Allt från det första samtalet jag fick av mamma när jag satt ute och solade, åt min mat i gladan ro och fortfarande var lyckligt omedveten om att den perfekta sommar jag upplever kommer att bytas ut till den värsta sommaren i mitt liv, till när jag för sista gången kramade den kalla handen.

Det är ju Ett År Sedan.

Idag har jag levt ett helt år utan världens finaste person vid min sida. Ett helt år!!!! Det första året i hela mitt liv och det första året av många fler. Tänk att jag överlevt trots att det så många gånger har känts som att Saknaden har ätit upp mig.

Fammo ja saknar de och jag längtar tills vi syns igen. Jag har så mycket att berätta och det har ju bara gått ett år ännu.

 

Omsvängda känslor med att resa

Australien på WHV 16-17 Permalink1

Det jag märkte under min resa tillbaka hit var att jag har helt svängt om känslorna med resandet. Jag har alltid sagt att det är mycket lättare och roligare att resa hemifrån till resmålet än från resmålet hem igen, för under förstnämnda rutt spelar det inte så stor roll hur länge det tar eller hur många flygbyten man har eller hur långa väntetiderna mellan flygen är - man vet ju att det kommer va helt jättekul när man väl är framme så det blir bara liksom en del av upplevelsen. Sen när man flyger från resmålet hem vet man att semestern eller whatever man hade ändå är slut så man kan lika bra vara hemma på momangen och man vill bara hem nu nu nu.

Det som var omsvängt nu var då att resan hem till Finland, som var mycket längre och som på många sätt borde ha varit jobbigare än tillbakaresan, var den rutten när jag var helt chill och ba liksom njöt av att resa. Onödig mellanlandning i Brisbane? Lugnt. 14 h väntan i Tokyo? Chill. En timme försenat tåg upp till Bennäs? Äh, har ändå rest typ 50 h så vad gör en till timme. Osv.

Sen nu när jag reste tillbaka till Kununurra var jag helt stressad och allt va ba skräp. Eller inte egentligen, men alltså jag kände mest hela tiden att jag orkar liksom inte resa, jag vill bara vara framme i min egen säng (man har väl kontakter så man får sin säng sparad fast man är i ett 10 pers rum haha) och börja jobba. 

Här under är då vad jag hade i Finland och vad jag böt ut det till. Har blivit så van att sova i smalasängar att det inte ens gjorde något att min lillebror har stulit min stora säng där hemma. Vad ska jag med den till nu liksom. 

 
 
Till top