itgoeson

Z

Livet i största allmänhet Permalink4




När man har brist på saker att göra på dagarna kan man lätt bli uttråkad. Typ. För att minska risken att dö av uttråkning för mig själv typ fyra gånger om dagen tänker jag nu börja blogga (igen), främst för att försöka underhålla mig själv så till den milda grad att jag hålls vid liv. Jag har starka tvivel om att någon i detta universum är en så pass tragisk varelse att den har lust att följa vad jag skriver, men visst. Oh well, jag tänkte i alla fall till en början skriva vissa rubriker från blogginläggsrubrikslistan (I made up the name, isn't it awesome?) som så många skriver om nowadays. Dag ett på listan var "Presentera mig själv". Yes sir!

Zophie är namnet. Stavas ursprungligen Sophie, men för något år sen så blev det på nåt vänster ett Z istället för S. Jag klagar inte, tycker det är fem gånger snyggare med Z. Plus att det är lättare att skriva också .. Mh, är 14 år gammal. Född mitt på sommaren, så efter typ tre slash fyra månader blir det dags för mig att ta mopedkortet. Önska mig lycka till, det lär behövas. Jag är naturligt en lite mörkare nyans av blond med två ljusa slingor mitt på huvet på alla årstider förutom sommaren, när hela mitt hår förvandlas till ett ytterst blont .. bombnedslag? Blågröna ögon, lagom lång och lagom stora händer med naglar som ständigt har en stark färg på sig.

Som person är jag högljudd (får höra ganska ofta att det hörs precis var jag befinner mig ..), crazy och kinda stupid. Jag gillar att skratta men jag gillar inte mitt skratt. Det kan bli lite knepigt ibland, ja. Jag gillar människor (speciellt de som är av den galnare sorten), har underbart härliga vänner, världens finaste kille till pojkvän och sjukt bra humor! Berättar en massa roliga skämt hela tiden som mina vänner av någon anledning inte tycker är roliga alls? Framstår alltför ofta som den dumma blondinen i gänget .. Jag älskar att skriva. Helst omotiverade, osammanhängande handskrivna texter. Bakning står också högt på listan över things I like, liksom ridning och umgås med härliga barn under fem år.

Fram till slutet av oktober förra året delade jag livet med min fina ponny, Zaphir. Vi hade känt varandra i sex år, varit starkt sammansvetsade i tre år, och sen helt plötsligt skiljdes vi åt. Vi skiljdes inte åt som i att han såldes och jag stod där med tårar i ögonen och tog farväl av honom men kan fortfarande hälsa på honom då och då, utan vi skiljdes åt som i att han lämnade jordelivet och blev hästhimlens vackraste ängel och jag lämnade här och får aldrig mer se honom. På det sättet skiljdes vi åt. På det värsta sättet som går. Oroa er inte om ni inte vet vad jag pratar om - om jag känner mig själv rätt kommer det att komma så mycket fakta om min ponny här på bloggen ännu så ni börjar tro att ni känner honom bättre än jag gör. Uppmärksamma ordet tror. Hur som helst, min ponny var, och är fortfarande, en väldigt stor del av mig.

Done!

Bild: En rosa och kall version av mig.
Till top