itgoeson

Sammanfattning? II

Alla dessa tankar Permalink0
Det här med att sammanfatta det gångna året har ju aldrig varit min starka sida. Jag tror nästan att jag kör favorit i repris och gör på samma sätt som jag gjorde med 2011.
 
Under det andra hela året som har gått utan min ponny har jag tagit upp ridningen på allvar igen och tävlat en hel del. Jag och Sigge har varit ett fenomenalt ekipage som till och med har tagit hem två placeringar på regionnivå, för första gången in my life. Vi har slitit, kämpat, gått både bakåt och framåt. Vi har vägrat ut oss och jag har fallit av på tävlingar. Vi har haft underbart bra hoppträningar och alldeles fantastiska dressyrträningar och han blev orsaken till att jag kunde njuta av att rida igen. Jag är evigt tacksam till Anna och Lena över att jag har fått rida honom så mycket som jag har gjort under det första halvåret, jag tror inte någon i hela världen någonsin kommer att förstå hur mycket det faktiskt hjälpte mig på alla sätt och vis. Därför är det lite extra jobbigt nu när jag inte får rida på ett tag, och jag vet inte om jag ska lösa ut någon regionlicens till nästa år. Vi får se. Hur som helst så har det varit helt underbart att träna och tävla med världens finaste Siggeprins!
 
Under det andra hela året som har gått utan min ponny har jag fått vansinniga problem med mina knän. Jag har svurit och gråtit och besökt tons of läkare och terapeuter. Nu i slutet på året har jag dock träffat den första som faktiskt har verkat veta vad han pratade om och som tror att det här kommer att fixa sig.
 
Under det andra hela året som har gått utan min ponny har jag gått från att ha ett uselt förhållande med mat till att äta hälsosamt och ordentligt. Dessutom har jag fått upp ögonen för löpning och träning i allmänhet.
 
Under det andra hela året som har gått utan min ponny har jag lovat mig själv att inte skaffa pojkvän på åtminstone tusen år, men brutit löftet lika fort som jag kom på det bara för att världens finaste kille råkade komma in i bilden på ett nästan komiskt sätt mitt i sommaren. Halvåret från juli till december har därmed blivit så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. 
 
Under det andra hela året som har gått utan min ponny har jag dessutom blivit beroende av tumblr, börjat i en ny skola och fått en massa nya vänner, tänkt alldeles för mycket och överanalyserat mer än vanligt. Jag har varit ressjuk och jag har varit utbyteselev och bott i en finsk familj. Jag har hållit avslutningstal inför hela Sursik och jag har konstaterat att ibland måste man bryta sig loss från det kända och välbekanta för att det helt enkelt inte är värt att stanna kvar. Jag har fått en autograf av en av mina största idoler och jag har varit en hel del på bio. Jag har umgåtts med barn i alla åldrar och jag har massor med gånger frågat mig själv vad som är meningen med livet.
 
Under det andra hela året som har gått utan min ponny har jag saknat och varit förstörd precis som föregående år men jag har även tagit mig samman bättre än jag gjort förut. Jag har lärt mig att leva med tomheten jag känner och jag har insett att livet har ju faktiskt så mycket mer att erbjuda om man bara släpper taget lite.
 
(Varför blir det jämt en massa mer text än jag har tänkt mig? Inte konstigt om folk inte orkar läsa .. Men det bara blir ju så!)
 
Så nu: 2013, come at me, bro!

So much for so little

Alla dessa tankar Permalink0
Jag städade en hylla i garderoben idag. En enda hylla skulle jag reda upp och den hyllan lyckades vara precis den var jag hittade något jag hade lagt undan för plus minus ett år sedan och tagit fram en enda gång sedan dess. Det har gjort för ont att se på det, på vad jag gjorde. Jag har inte glömt det, jag tänker på det oftare än jag borde, jag hade bara glömt att jag hade något i min garderob som gör att det faktiskt var verkligt, att det inte bara var en sjuk dröm. 
 
Det här föremålet drog ut mitt hjärta och slet det i tusen bitar, slängde bitarna på golvet och stampade på dem hårt och länge. Hela världen stannade när jag tänkte tillbaka på vad som hände och efter det och jag blev kall i hela kroppen. Ångesten, åh, den ångesten, och viljan att vrida tillbaka tiden för att ändra på det, men ändå inte.
 
Allt bara för att jag ville ha lite ordning i min ena hylla.
 
Det värsta är väl ändå vad jag gjorde efteråt: I put it back, längst in i hyllan, bara för att jag inte ska glömma, för att jag ska tvingas uppleva allt detta igen. 

Promenad i bilspår

Livet i största allmänhet Permalink0
Idag har jag testat på att promenera i ett högst 30 centimeter, på vissa ställen 15-20 centimeter brett bilspår med tio centimeter höga snöväggar på sidorna x-antal kilometer. Det var banne mig inte det enklaste, men att vädret var skönt och att mina knän inte värkte det minsta (antar att det beror på att jag inte varit ute på ett tag så de kommer inte ihåg att de ska värka även när jag gör så lite som går. Eller så ger övningen jag fick från fysioterapeuten verkligen resultat. Men det vågar jag inte hoppas på alltför mycket så jag tror att de kommer på hur de ska fungera tills nästa gång jag är på promenad.) vägde upp det hela. Det var riktigt skönt att vistas ute igen efter ett litet uppehåll.
 
Annars då? Jag fick ett efterlängtat mejl idag med information som gör att jag får panik och beslutsångest. Jag vet att jag vill och jag vet att det är möjligt. Resten är inte upp till mig, så jag kan inte göra annat än att hoppas på att det ska gå vägen.
Till top