itgoeson

Att aldrig komma över

Saknaden Permalink0
Är det okej att vilja skrika, att gråta och att känna sig hopplöst ensam och vilsen och förtvivlad och trasig trots att det har gått två år, fyra månader och fem dagar? Är det okej att ibland komma på sig själv med att ha glömt att man faktiskt hade ett liv före sorgen slog till och vägrade lämna en ifred, att man faktiskt har upplevt allt det där bra som man har gjort trots att man har trängt undan det och bara tänkt på det hemska? Är det okej att varje dag brottas med känslorna som gör att man känner sig förlöjligad om man ens så mycket som nämner ett namn, en händelse, för någon annan än en själv? Är det okej att fortfarande sakna så man går sönder?
 
Är det okej att på fullaste allvar tro att man aldrig kommer att komma över?
Till top