Jag har gått och blivit rädd för döden. Eller kanske inte döden i sig, mera tanken på att bli lämnad av en när och kär igen. Nästan varje gång jag säger hejdå till en familjemedlem (Moa pussar och kramar jag alltid som om det inte fanns någon morgondag. Hm, passande uttryck.) eller en vän blir jag helt nojig över att jag kanske aldrig kommer se den personen igen, för det där med att vad som helst kan hända när som helst åt vem som helst blev obehagligt verkligt efter det som hände i somras och det skrämmer mig. Man är så liten och maktlös när det kommer till döden. Det är som att det man vill eller inte vill inte räknas, man har ingenting att säga till om. Händer det så händer det och då spelar det ingen roll hur man känner och hur trasig man blir.
Sedan jag var liten har jag nog varit medveten om att de man håller av en dag kommer att tas ifrån mig, men jag har aldrig tänkt på det på samma sätt, varje dag, som jag gör nu.
Det är rätt jobbigt, faktiskt.
