itgoeson

Tystnaden

Saknaden Permalink0
Tystnaden i vårt hus äter upp mig. Det ska inte vara tyst här. Är det tyst ska det gå att kolla i soffan för där ska en liten vovsing ligga och så ska man kunna peta lite på henne så hon vaknar till liv och så ska hon komma ut på promenad med en.
 
Jag fortsätter lyssna efter tassar mot golvet. De kommer aldrig.
 
Jag vet inte vad jag ska göra. Dagen har jag spenderat hos Emma och det har varit skönt, att ha varit någon annanstans där allt fortfarande är som vanligt. Inte som här, där varenda sekund av tystnaden känns plågsam.
 
Jag orkar bara inte vara ledsen. Jag orkar inte gråta längre. Jag orkar inte gå igenom en till sorg, jag orkar inte känna mig utmattad och tömd på energi, jag orkar inte känna skuld över att jag inte har gjort tillräckligt eller inte var med henne hela vägen, jag orkar inte känna att jag inte vill binda mig till något pga rädsla för att det kommer försvinna och mest av allt orkar jag inte vara ensam utan den finaste lilla fyrbeningen som någonsin funnits.
 
Jag skulle vilja gå ut på promenad, andas den kyliga men härligt friska luften och bara känna att allt kommer att ordna sig, men jag har inte tagit en promenad här hemma utan henne på så länge jag kan minnas så det vill jag inte göra nu heller. 
 
När går det om när går det om när går det om?
 
Kanske det hjälper att äta en stor påse godis och kolla nyaste avsnitten av en favoritserie. Fast det gör det nog knappast men allt är bättre än att sitta och lyssna efter tassar mot golvet.
Till top