itgoeson

Turkiska sjukhus och nya äventyr

Livet i största allmänhet Permalink1
Idag har jag besökt ett turkiskt sjukhus för första gången i mitt liv. Det tog ett tag men med hjälp av kroppsspråk och en otroligt vänlig själ som kunde superbra engelska hittade jag och C rätt läkare till slut och jag fick komma in och bli undersökt. Det är örat som har bråkat nu ett par dagar, tydligen på grund av flyget. Jag är lite halvdöv för tillfället men det är inget som egentligen stör mig så mycket, jag bara hoppas att det kommer att gå tillbaka till sitt normala läge förr eller senare ..
 
Min gör-absolut-ingenting-vettigt-bara-äter-solar-slappar-och-spanar-på-snyggingar-vecka har tagit slut och idag ska jag sätta mig på flyget till först Istanbul och sedan några oklara destinationer innan jag på imorgon är framme i Thailand (ifall de släpper in mig i landet vill säga, lite oklart hur det blir med det haha). Att säga att jag inte är livrädd och har frågat mig själv tusen gånger varför jag egentligen gör det här vore att ljuga för det är jag och det har jag gjort, men varje gång jag ställer mig den frågan tänker jag bara tillbaks lite till tiden i Australien och inser att det faktiskt är det här jag vill just nu och jag vet att om jag inte åtminstone åkte och såg med egna ögon vad alla älskar med Sydostasien, må det då vara en vecka eller ett par månader, så skulle jag bara gå omkring och vara olycklig där hemma för jag skulle fortsättningsvis undra hur det skulle ha varit.

Igår fick jag höra av en person som står rätt nära hjärtat att det bästa för mig just nu vore att återvända till säkerheten hemma och på så sätt lätta på mina nära och käras oro över mitt välbefinnande för det är tungt att tänka på allt som kan hända mig. I ärlighetens namn blev jag rätt ställd för det är ju det som är det svåra med det här, att veta att folk är rädda och oroar sig, men samtidigt kan jag ju inte leva ett liv jag inte själv vill bara för att göra någon annan glad. Dessutom tvivlar jag starkt på att det gör en person glad att se någon annan olycklig. Och det gör mig inte självisk och okänslig, även fast jag i den stunden jag hörde den andre personens känslor och åsikter kände mig som världens sämsta person.

Absolut ingenting med denna resa är hugget i sten så blir det inte till något kommer jag hem igen. Det är faktiskt inte alls svårare än så. 
 
Men nu säger jag hejdå till Turkiet, bekvämligheter och kända människor och hej till Thailand och en helt ny och okänd värld. Let's make it a good one.
 
 
#1 - - Anonym:

Minns allt vi sagt o ta hand om dej :) Kram mamm o papp

Svar: Japp he ska ja, kram ♡
Sophie Lindfors

Till top