itgoeson

Du saknas mig

Hela dagen har jag vetat att det är något speciellt med datumet som har stått på telefonskärmen den här onsdagen. I flera veckor, till och med månader, har jag funderat över hur den här dagen kommer att vara när den är här.

Men så när den väl kom så visste jag inte av det heller. Jag har haft så mycket på gång att jag inte en endaste gång de senaste dagarna har reflekterat över vilken dag jag kommer stå inför mitt i den här veckan. Idag har jag vetat att det här datumet är något särskilt, det är inte vilken vanlig dag som helst, det är någonting men jag kom tamigtusan inte på vad det var.

Tills jag blev påmind.

Och då, precis där i bilen när jag nyss hade kommit hem så sköljde allt som hände de där två veckorna förra sommaren över mig. Allt från det första samtalet jag fick av mamma när jag satt ute och solade, åt min mat i gladan ro och fortfarande var lyckligt omedveten om att den perfekta sommar jag upplever kommer att bytas ut till den värsta sommaren i mitt liv, till när jag för sista gången kramade den kalla handen.

Det är ju Ett År Sedan.

Idag har jag levt ett helt år utan världens finaste person vid min sida. Ett helt år!!!! Det första året i hela mitt liv och det första året av många fler. Tänk att jag överlevt trots att det så många gånger har känts som att Saknaden har ätit upp mig.

Fammo ja saknar de och jag längtar tills vi syns igen. Jag har så mycket att berätta och det har ju bara gått ett år ännu.

 

#1 - - Märta:

Hej fina du! Blev så rörd av din kommentar så tänkte svara på den här samtidigt som jag berömmer dina fantastiska texter! Du ska veta att jag känner igen mig mycket i dom med. Tänk, vi överlevde! Och lever fortfarande! Och ja, oftast när jag cyklar (konstigt nog) eller borstar tänderna eller väntar på bussen, då kommer massa texter i huvudet, och sen så skriver jag ner dom. Visst är det skönt att kunna göra? Önskar dig all lycka och frid <3

Svar: Men tack! Och ja, tänk det - faktiskt så överlevde vi. Och kommer fortsätta göra det gång efter gång efter gång. Slutar aldrig förundras över det. Tack för dina fina ord! <3
Sophie Lindfors

Till top