itgoeson

Young, dumb and broke

Så sitter man här i sin säng i sitt rum i Esse iklädd tryggheten själv aka farmors urgamla stickade varma kofta i slutet på november och undrar hur tusan man hamnade här. Fast det vet man ju men man undrar ändå.
 
Jag har sagt det så många gånger förr men jag menar det lika mycket varje gång - jag har nog aldrig känt mig så vilsen och förvirrad som just nu. Jag vet inte var jag ska vara eller vad jag ska göra eller ens vad jag vill. Jag visste att det skulle kännas lite krångligt att komma hem efter ett år utomlands men inte visste jag om det skulle vara så här ändå. Det känns ju liksom som att jag lade mitt liv on hold när jag åkte för ett år sedan men jag gjorde ju inte det - jag fortsatte ju leva mitt liv men på ett annat sätt än om jag hade stannat hemma. Ändå känns det som att det gångna året inte existerar, som att jag gick och lade mig en kväll i november 2016 och vaknade upp en morgon i november 2017. Man ba men hallå vart tog hela 2017 vägen? Vad har jag ens gjort? Varför känns det som att det året inte räknas när det är utan tvekan är ett av de åren som utmanat mig mest i mitt 21-åriga liv? Var är logiken i det? Fattar ej. 
 
Försöker mitt bästa för att komma upp med någon slags framtidsplan men det funkar ju inte. Hela världen är öppen ju, hur vet man ens var man ska börja? Och varför gör jag det ens så invecklat för mig själv? Går omkring och tänker på beviljande av visum, årstider, pengar, möjligheter och chanser jag inte ens hört om ännu eller vet om de ens existerar, jobbmöjligheter och vadvilljagblinärjagblirstor och ja just det, skuldkänslorna, de där sjuttons skuldkänslorna jag inte kan bli av med hur jag ens försöker. Jag vet inte om jag bara är överkänslig eller om det bara liksom känns så här för folk när de reser runt under längre perioder, men det är grymt jobbigt. Och den där rädslan jag fick efter förra sommaren när jag förlorade farmor - att vad som helst kan hända åt vem som helst när som helst. Det gör att jag helst skulle låsa in mig i farmors källare under obestämd tid eller ännu hellre, ta ett par kopior av mig själv så jag bara kunde stalka alla jag bryr mig om 24/7 och se till så inget händer. Meeeeeen nu är ju inget av dem alternativen särskilt bra så då hamnar jag tillbaka på ruta ett.
 
ÅH JAG VET INTE. Ibland känner jag mig så liten och ynklig att jag helst skulle vilja att någon sa "Ok Sophie, do this .." och så skulle jag ba liksom göra det. Men the beauty i min situation är väl innerst inne att jag kan göra precis vad jag vill precis när jag vill. Om man bara liksom skulle veta vad man ville lol. 
 
Nä men kanske jag till en början skulle sluta stessa? Det är ju ändå ett väldigt, väldigt litet, insignificant problem. 
 
Annars är det bra. Hemma är hemma och så kommer det alltid vara. Det är banne mig nog det enda säkra här i livet. Rätt skönt ändå. Tänk vilken tur jag har. 
 
 
Till top