itgoeson

Happy seven year blogiversary

Livet i största allmänhet Permalink0
"När man har brist på saker att göra på dagarna kan man lätt bli uttråkad. Typ. För att minska risken att dö av uttråkning för mig själv typ fyra gånger om dagen tänker jag nu börja blogga (igen), främst för att försöka underhålla mig själv så till den milda grad att jag hålls vid liv. Jag har starka tvivel om att någon i detta universum är en så pass tragisk varelse att den har lust att följa vad jag skriver, men visst."
 
Sådär började jag mitt första blogginlägg på denna sida för exakt sju år sedan. Sju år!! Det är rätt länge ändå. Jag var ju tamigtusan bara 14 år när jag började skriva på denna sajt. Sedan dess har det kommit upp minst ett inlägg i månaden alla månader förutom två.
 
Jag älskar att titta bakåt i arkivet och kolla alla gamla inlägg som skrivits. Mycket jag kommer ihåg som om det hände igår och mycket som med tiden glömts bort men ändå gjort en varm i hjärtat när man påmints. Mycket som skurit i hjärtat också, för den delen. När jag var yngre hade jag inga problem med att skriva ut nästan precis allt hit, jag fick utlopp för alla krejsi tonårskänslor som inte rymdes inom mig och det var väl både på gott och ont. 
 
Det har aldrig varit mitt mål att få en stor blogg; jag har bara älskat att skriva. Och då har det inte spelat någon roll vem som läst eller hur dom uppfattat det, för ofta har jag känt mig lättare efter att ha fått ner allt via tangentbordet. Det som känns lite tråkigt nu är att jag inte skriver lika mycket längre - varken här eller på papper. Det finns sådant jag vill skriva om, men energin för att riva upp sådant som man egentligen bara borde plåstra på och låta hela finns ingenstans. Dock är det ju oftast de sakerna man inte glömmer så lätt, så när man väl bestämmer sig för att plita ner det finns det väl där ändå. Vilket - detta kan tyckas vara helknäppt - är en tröstande tanke.
 
Hmm ja alltså egentligen ville jag väl bara tillkännage att min finfina blogg nu innehåller exakt sju år av mitt liv - the good, the bad and the in-between. Förutsatt att min blogg (och jag) finns kvar när jag är 40 kommer jag tacka mig själv för att jag var relativt flitig med att dokumentera mitt liv på det här sättet. Undrar dock om det är något jag borde gömma för mina framtida kids. 
 
 OBSOBS sju år sedan, inte idag eh.

Att turista i sitt eget land

Livet i största allmänhet Permalink0
I helgen hoppade jag på tåget och tog mig ner till Tammerfors, var jag hälsade på en favoritfinne jag inte sett på ganska exakt ett år, give or take några dagar. Vi träffades i Sydney och trots att jag och finskor sällan klickat när vi träffats ute i världen (har alltid upplevt att det till stor del varit pga att jag inte talar finska, vi blir bara helt awkward med varandra jämt för så fort någon parar ihop oss förväntar sig den andra att jag ska prata finska och så gör jag aldrig det och så är det liksom tä tå och dom vill typ inte veta av mig mera. Man ba ja ok) så ba sa det klick och så var hon en av de bästa tjejerna jag träffade under mitt år.
 
Jaja hursomhelst, jag fick vara turist i mitt eget land; Emmi visade mig runt i Tammerfors i bitande kyla, vi smakade sjukt god handgjord choklad och testade lite napakelkka (virrmärre? eller något liknande heh). Så tog vi oss även upp i utkikstorn och, mest av allt, reminiscade något förfärligt mycket. Sååååå kul att återuppleva gamla minnen, höra uttryck man glömt och fundera på vad människor vi brukade dela dygnets alla timmar med håller på med nowadays. 
 
Så att, väldigt lyckad helg och nu är jag om möjligt ännu mer taggad på nästa Oz-reunion som äger rum inom kort! Jeeeeee life alltså.
 
 
Ooooch så kör vi en throwback bara för sakens skull. Såhär fagra var vi för ett år sedan innan min sista night out i Sydney när jag hade brännan on point och långt solblekt hår och vi hade vårt älskade gooooon i fabulösa koppar:

Every darn day

Alla dessa tankar, Livet i största allmänhet Permalink0
 
Nuförtiden skiftar mitt humör mellan det jag allt som oftast kände även i Kununurra:
 
"Ibland räcker det med att vara content med hur det liksom bara är. Och för tillfället är jag det."
 
och det Meredith Grey kände i början av Grey's Anatomy:
 
"I feel like one of those people who are so freaking miserable that they can't be around normal people. Like I'll infect the happy people."
 
seriöst hundrafemtioelva gånger om dagen. Every. Darn. Day. Ena sekunden är jag Queen S och unstoppable och bara så effin nöjd över livet, med alla dess twists and turns and lessons etc, bara för att nästa sekund bli nästintill apatisk och bara sprida massa bad vibes eeeverywhere. Man ba happ, det var ju kul så länge det varade men det kommer ju igen. Alltså?!?!?!? Det finns liksom inget in between. Allt eller inget, vitt eller svart, total kaos eller helnöjd, hela världen framför mina fötter eller jag ska nog aldrig ta ett steg utanför min egen säng igen. Ett till hundra på en sekund och så tillbaka lika snabbt. Var är min gyllene medelväg liksom.
 
Intressant det här med livet ändå.
 
Kan sakna henne väldigt mycket ibland och längtar tills hon kommer fram igen - hon med skit under naglarna som jobbar hårt med något hon älskar. 
Till top