itgoeson

Utkast från arkivet: 19 juli 2016

Alla dessa tankar, Saknaden Permalink0
När mamma ringde och berättade började jag må illa. Min mage svängdes ut och in och maten som jag två minuter tidigare hade njutit av smakade plötsligt ingenting och jag fick inte ens i mig de sista tuggorna.
 
Sen gick hela dagen och den kändes så himla overklig. Nästan tio timmar satt jag på en stol bredvid henne. Höll henne i handen, smekte henne över huvudet, rörde hennes arm, vilade på hennes axel. Ständig beröring. Det var tungt. Det var så svårt att jag nästan inte ville vara där, men så fort jag ens tänkte på att lämna brast jag ut i gråt för det var ju det sista jag ville göra. Jag ville inte lämna henne och jag vill inte att hon lämnar mig, jag vill inte att vi lämnar varandra. 
 
HON ÄR ALLT JU TA HENNE INTE IFRÅN MIG.”
 
19 juli 2018:
 
Så gick det en vecka och sedan togs hon ifrån mig ändå. 
 
Sorgen kanske har blivit lättare att bära men det känns som att saknaden växer sig större för varje dag som går. Jag fattar liksom inte att det inte spelar någon roll var jag än är eller hur länge jag är borta, hon kommer ändå inte vara hemma när jag kommer hem. 
 
Jag skulle ge så mycket för att få ha dig hemma igen, världens finaste fammo. 
Till top