itgoeson

Från att aldrig ha känt sig ensam på riktigt till att känna sig .. ensam på riktigt?

Livet i största allmänhet Permalink1
Av någon anledning kom min lilla fyrbenta bästa vän på tal idag och jag konstaterade att det är nästan exakt på dagen två år sedan hon försvann till hundhimlen. Tänk.
 
Det har gått två år och jag stiger fortfarande av ren reflex över stället där hennes vattenskål brukade stå för det var alltid vått omkring den. Min säng är på tok för stor och kall utan henne och jag kan inte minnas den senaste gången jag tog en morgonpromenad hemma trots att det var en ritual som vi aldrig avvek från, oberoende väder. 
 
Idag pratades det också om ensamhet och jag sa att även om jag har känt mig ensam förr, precis som jag kan göra idag, tex för att "alla andra har någon", har jag ändå aldrig varit ensam för jag har ju haft henne. Jämt har jag ändå haft någon att vända mig till, någon att krama om, gråta ut till, diskutera med, vara nära, hämta kraft från. Jag hade fammo och jag hade henne och jag kände mig aldrig riktigt ensam på riktigt. Men efteråt .. Stundvis känner jag mig som den ensammaste människan i universum med världens tommaste och kallaste säng och den där avsaknaden av en varm liten hårboll som finns tätt intill mig vart jag än går är nästan påtaglig. 
 
Jag saknar henne så mycket att det fortfarande brister något där inuti mig varje gång jag tänker på henne och jag tror inte folk alltid förstår hur mycket djuren faktiskt påverkar ens liv. Hon var min allra bästa vän och min aldrig sinande kraftkälla, livet efter att hon försvann har inte varit sig likt. 
 
Jag vet att jag kan vara lite slö mellan varven, men jag kan nästan inte ännu fatta att vi faktiskt inte är tillsammans längre. Sjukt, är det inte?
 
No automatic alt text available.
Image may contain: 1 person, outdoor and nature
#1 - - Anonym:

Fina Moa :)

Svar: Ja 😍
Sophie Lindfors

Till top