itgoeson

Du finns överallt men du är ju inte här

Alla dessa tankar, Saknaden, Spanien 2018 Permalink1

Det har snart gått två år sedan du försvann men fammo du finns ju överallt ändå. Du finns i de roliga sakerna jag gör som jag vill berätta om, i de konstiga vanorna jag har fått som du skulle skratta åt, i signalen på spanska radion som låter precis som den signalen i radiokanalen vi alltid lyssnade på och i damen jag sitter bredvid på bussen som andas som du. Andas!!! Fammo du finns till och med i en annan människas andning. 

Du finns i fjärilarna jag ser och i alla vackra växter du hade älskat, i alla gånger jag kommer ihåg att vattna blommorna (du var ju alltid tvungen att påminna mig, jag ärvde nog inte din gröna tumme) och i kylskåpsmagneten jag såg som hade ryska dockor som motiv, jag älskade att leka med ryska dockor hos dig när jag var liten. Du finns i varje gång jag kommer på en ny framtidsplan för jag vill veta vad du hade tyckt om den och du finns i tavlan jag såg en bild på som har ett motiv jag aldrig sett någon annanstans än i ditt vardagsrum. 

Du finns i mina jobbiga dagar när inget går rätt och allt jag önskar är att få sätta mig bredvid dig och hålla din hand och du finns i mina bra dagar när jag nästan spricker av glädje och vill dela med mig till dig för delad glädje är dubbel glädje fast med dig är den nog säkert trippel. 

Fammo fatta att du finns överallt men du är ju inte här och jag kan ju inte krama dig fammo varför kan jag inte krama dig?

Fammo när ska jag få krama dig igen??


Every darn day

Alla dessa tankar, Livet i största allmänhet Permalink0
 
Nuförtiden skiftar mitt humör mellan det jag allt som oftast kände även i Kununurra:
 
"Ibland räcker det med att vara content med hur det liksom bara är. Och för tillfället är jag det."
 
och det Meredith Grey kände i början av Grey's Anatomy:
 
"I feel like one of those people who are so freaking miserable that they can't be around normal people. Like I'll infect the happy people."
 
seriöst hundrafemtioelva gånger om dagen. Every. Darn. Day. Ena sekunden är jag Queen S och unstoppable och bara så effin nöjd över livet, med alla dess twists and turns and lessons etc, bara för att nästa sekund bli nästintill apatisk och bara sprida massa bad vibes eeeverywhere. Man ba happ, det var ju kul så länge det varade men det kommer ju igen. Alltså?!?!?!? Det finns liksom inget in between. Allt eller inget, vitt eller svart, total kaos eller helnöjd, hela världen framför mina fötter eller jag ska nog aldrig ta ett steg utanför min egen säng igen. Ett till hundra på en sekund och så tillbaka lika snabbt. Var är min gyllene medelväg liksom.
 
Intressant det här med livet ändå.
 
Kan sakna henne väldigt mycket ibland och längtar tills hon kommer fram igen - hon med skit under naglarna som jobbar hårt med något hon älskar. 

Ska den där förbaskade mattan för alltid fortsätta dras bort under ens fötter? (DU FATTAS MIG PT 2)

Alla dessa tankar, Saknaden Permalink0
Nu kom jag ju hem i alla fall, trots att hon inte kom tillbaks. Trots att hon aldrig kommer tillbaks. Och det är helt okej, jag accepterar det. Det är ju så det är, liksom. Livet.

Men no e he nu na att man fortfarande ska bli golvad mellan varven. Det är så intressant, för jag nämner farmor så gott som varje dag - pratar om när jag bodde i hennes hus, eller hur hon gjorde saker och ting, eller om saker som var hennes - och det går fint. Visst hugger det till lite i bröstet varje gång men det är inte outhärdligt på samma sätt som det var i början. 

Men ändå; när man inser att det är ju såhär det kommer vara resten av ens liv nu, nu får man inte mer än såhär, det här är allt man har kvar av personen - minnen och saker och bilder man värdesätter högre än så mycket annat, då dras den där förbaskade mattan undan för ens fötter all over again och så lämnar man liggandes där på golvet, undrar hur sjutton man ska kravla sig upp. Man drar koftan hårdare runt sig, borrar in näsan i den för att inbilla sig att den fortfarande doftar som henne trots att det gått år sedan hon burit den och man kramar om kudden hon sytt och virar in benen i filten hon vävt. Allt för att hon ska kännas lite, lite närmare. 

Nästa dag ler man igen - tänker på den där dagen man åt glass i solskenet vid villan eller när man var liten och låg i en säng och som förtrollad lyssnade på hennes jämna röst som berättade om Bockarna Bruse. Tänker på planerna som aldrig blev av men som var fantastiska att drömma ihop och på plättarna man fick äta i mängd och massor. På eftermiddagarna som spenderades vilandes tillsammans med henne för hon såg på en att man var helt slut efter skolan och på de handarbeten som jobbades med sittandes vid hennes sida, ibland i fridfull tystnad och ibland i ljudet av radion eller mer eller mindre viktiga funderingar. På gången man var sju år och fick låna hennes alltför stora cykelhjälm för att man glömt sin egen och hade bråttom som få till skolan och på de gånger hon ställde upp som patient när man ville leka tandläkare i köket. 

Är liksom bara glad för de bra sakerna man kommer ihåg och obeskrivligt tacksam över att man hade varann så länge man faktiskt hade. 

.. tills mattan dras undan igen och man på nytt ligger där i koftan under filten och kramar om kudden. 

Jag kommer nog aldrig förstå mig på hur sorgen fungerar. Men det är helt okej - inte kan man förstå sig på allt här i världen.

Till top