itgoeson

Every darn day

Alla dessa tankar, Livet i största allmänhet Permalink0
 
Nuförtiden skiftar mitt humör mellan det jag allt som oftast kände även i Kununurra:
 
"Ibland räcker det med att vara content med hur det liksom bara är. Och för tillfället är jag det."
 
och det Meredith Grey kände i början av Grey's Anatomy:
 
"I feel like one of those people who are so freaking miserable that they can't be around normal people. Like I'll infect the happy people."
 
seriöst hundrafemtioelva gånger om dagen. Every. Darn. Day. Ena sekunden är jag Queen S och unstoppable och bara så effin nöjd över livet, med alla dess twists and turns and lessons etc, bara för att nästa sekund bli nästintill apatisk och bara sprida massa bad vibes eeeverywhere. Man ba happ, det var ju kul så länge det varade men det kommer ju igen. Alltså?!?!?!? Det finns liksom inget in between. Allt eller inget, vitt eller svart, total kaos eller helnöjd, hela världen framför mina fötter eller jag ska nog aldrig ta ett steg utanför min egen säng igen. Ett till hundra på en sekund och så tillbaka lika snabbt. Var är min gyllene medelväg liksom.
 
Intressant det här med livet ändå.
 
Kan sakna henne väldigt mycket ibland och längtar tills hon kommer fram igen - hon med skit under naglarna som jobbar hårt med något hon älskar. 

Ska den där förbaskade mattan för alltid fortsätta dras bort under ens fötter? (DU FATTAS MIG PT 2)

Alla dessa tankar, Saknaden Permalink0
Nu kom jag ju hem i alla fall, trots att hon inte kom tillbaks. Trots att hon aldrig kommer tillbaks. Och det är helt okej, jag accepterar det. Det är ju så det är, liksom. Livet.

Men no e he nu na att man fortfarande ska bli golvad mellan varven. Det är så intressant, för jag nämner farmor så gott som varje dag - pratar om när jag bodde i hennes hus, eller hur hon gjorde saker och ting, eller om saker som var hennes - och det går fint. Visst hugger det till lite i bröstet varje gång men det är inte outhärdligt på samma sätt som det var i början. 

Men ändå; när man inser att det är ju såhär det kommer vara resten av ens liv nu, nu får man inte mer än såhär, det här är allt man har kvar av personen - minnen och saker och bilder man värdesätter högre än så mycket annat, då dras den där förbaskade mattan undan för ens fötter all over again och så lämnar man liggandes där på golvet, undrar hur sjutton man ska kravla sig upp. Man drar koftan hårdare runt sig, borrar in näsan i den för att inbilla sig att den fortfarande doftar som henne trots att det gått år sedan hon burit den och man kramar om kudden hon sytt och virar in benen i filten hon vävt. Allt för att hon ska kännas lite, lite närmare. 

Nästa dag ler man igen - tänker på den där dagen man åt glass i solskenet vid villan eller när man var liten och låg i en säng och som förtrollad lyssnade på hennes jämna röst som berättade om Bockarna Bruse. Tänker på planerna som aldrig blev av men som var fantastiska att drömma ihop och på plättarna man fick äta i mängd och massor. På eftermiddagarna som spenderades vilandes tillsammans med henne för hon såg på en att man var helt slut efter skolan och på de handarbeten som jobbades med sittandes vid hennes sida, ibland i fridfull tystnad och ibland i ljudet av radion eller mer eller mindre viktiga funderingar. På gången man var sju år och fick låna hennes alltför stora cykelhjälm för att man glömt sin egen och hade bråttom som få till skolan och på de gånger hon ställde upp som patient när man ville leka tandläkare i köket. 

Är liksom bara glad för de bra sakerna man kommer ihåg och obeskrivligt tacksam över att man hade varann så länge man faktiskt hade. 

.. tills mattan dras undan igen och man på nytt ligger där i koftan under filten och kramar om kudden. 

Jag kommer nog aldrig förstå mig på hur sorgen fungerar. Men det är helt okej - inte kan man förstå sig på allt här i världen.

Ta mig tillbaka till klockan elva en måndag förmiddag (DU FATTAS MIG PT 1)

Alla dessa tankar, Saknaden Permalink0
Utkast som låg i arkivet som blev skrivet i augusti förra året:
 
 
Alldeles nyss fick jag en så konstig känsla. Som så många kvällar förr kände jag att jag saknade ikväll så jag tog mig tid att läsa igenom ett par gamla blogginlägg. Kom över detta:
 
You can be my guiding light
Keep me company in the night
That's all I need, all I want
Is for you to stay a little longer now
With arms around me like a border
 
Hur många gånger kan en människa gå sönder under en vecka?
 

Och så plötsligt kastades jag tillbaka till morgonen ett dygn före den finaste människan i mitt liv togs ifrån mig. Och jag mindes allt. Det var som att jag var där. I hennes rum mitt i byn. Kände doften, såg konturerna av sängen som stod mitt i rummet så hon kunde vara omringad från alla sidor. Jag satt på stolen intill fönstret och bara tittade, ovetande men samtidigt medveten om vad som skulle hända. Det var ju bara en tidsfråga och det visste jag.

Och vet ni? Jag fick nästan ingen luft. Den slogs ur mig med en sådan kraft att jag inte ens visste om det var på riktigt. Det var konstigt. Overkligt. Men samtidigt så himla skrämmande verkligt.

Jag skulle ge allt för att sitta på den där stolen igen. Men inte på samma sätt. Inte klockan fem på en måndagsmorgon med sängen mitt i rummet, men kanske klockan elva på en måndagsförmiddag med sängen längsmed väggen och en varm hand att hålla och ett par klara ögon att se in i och en röst som hörs och kommer med svar till ens frågor och historier.

Kom tillbaks då. Kommer du tillbaka kommer jag hem.

Till top