itgoeson

Utkast från arkivet: 19 juli 2016

Alla dessa tankar, Saknaden Permalink0
När mamma ringde och berättade började jag må illa. Min mage svängdes ut och in och maten som jag två minuter tidigare hade njutit av smakade plötsligt ingenting och jag fick inte ens i mig de sista tuggorna.
 
Sen gick hela dagen och den kändes så himla overklig. Nästan tio timmar satt jag på en stol bredvid henne. Höll henne i handen, smekte henne över huvudet, rörde hennes arm, vilade på hennes axel. Ständig beröring. Det var tungt. Det var så svårt att jag nästan inte ville vara där, men så fort jag ens tänkte på att lämna brast jag ut i gråt för det var ju det sista jag ville göra. Jag ville inte lämna henne och jag vill inte att hon lämnar mig, jag vill inte att vi lämnar varandra. 
 
HON ÄR ALLT JU TA HENNE INTE IFRÅN MIG.”
 
19 juli 2018:
 
Så gick det en vecka och sedan togs hon ifrån mig ändå. 
 
Sorgen kanske har blivit lättare att bära men det känns som att saknaden växer sig större för varje dag som går. Jag fattar liksom inte att det inte spelar någon roll var jag än är eller hur länge jag är borta, hon kommer ändå inte vara hemma när jag kommer hem. 
 
Jag skulle ge så mycket för att få ha dig hemma igen, världens finaste fammo. 

Du finns överallt men du är ju inte här

Alla dessa tankar, Saknaden, Spanien 2018 Permalink1

Det har snart gått två år sedan du försvann men fammo du finns ju överallt ändå. Du finns i de roliga sakerna jag gör som jag vill berätta om, i de konstiga vanorna jag har fått som du skulle skratta åt, i signalen på spanska radion som låter precis som den signalen i radiokanalen vi alltid lyssnade på och i damen jag sitter bredvid på bussen som andas som du. Andas!!! Fammo du finns till och med i en annan människas andning. 

Du finns i fjärilarna jag ser och i alla vackra växter du hade älskat, i alla gånger jag kommer ihåg att vattna blommorna (du var ju alltid tvungen att påminna mig, jag ärvde nog inte din gröna tumme) och i kylskåpsmagneten jag såg som hade ryska dockor som motiv, jag älskade att leka med ryska dockor hos dig när jag var liten. Du finns i varje gång jag kommer på en ny framtidsplan för jag vill veta vad du hade tyckt om den och du finns i tavlan jag såg en bild på som har ett motiv jag aldrig sett någon annanstans än i ditt vardagsrum. 

Du finns i mina jobbiga dagar när inget går rätt och allt jag önskar är att få sätta mig bredvid dig och hålla din hand och du finns i mina bra dagar när jag nästan spricker av glädje och vill dela med mig till dig för delad glädje är dubbel glädje fast med dig är den nog säkert trippel. 

Fammo fatta att du finns överallt men du är ju inte här och jag kan ju inte krama dig fammo varför kan jag inte krama dig?

Fammo när ska jag få krama dig igen??


Every darn day

Alla dessa tankar, Livet i största allmänhet Permalink0
 
Nuförtiden skiftar mitt humör mellan det jag allt som oftast kände även i Kununurra:
 
"Ibland räcker det med att vara content med hur det liksom bara är. Och för tillfället är jag det."
 
och det Meredith Grey kände i början av Grey's Anatomy:
 
"I feel like one of those people who are so freaking miserable that they can't be around normal people. Like I'll infect the happy people."
 
seriöst hundrafemtioelva gånger om dagen. Every. Darn. Day. Ena sekunden är jag Queen S och unstoppable och bara så effin nöjd över livet, med alla dess twists and turns and lessons etc, bara för att nästa sekund bli nästintill apatisk och bara sprida massa bad vibes eeeverywhere. Man ba happ, det var ju kul så länge det varade men det kommer ju igen. Alltså?!?!?!? Det finns liksom inget in between. Allt eller inget, vitt eller svart, total kaos eller helnöjd, hela världen framför mina fötter eller jag ska nog aldrig ta ett steg utanför min egen säng igen. Ett till hundra på en sekund och så tillbaka lika snabbt. Var är min gyllene medelväg liksom.
 
Intressant det här med livet ändå.
 
Kan sakna henne väldigt mycket ibland och längtar tills hon kommer fram igen - hon med skit under naglarna som jobbar hårt med något hon älskar. 
Till top