itgoeson

Du saknas mig

Hela dagen har jag vetat att det är något speciellt med datumet som har stått på telefonskärmen den här onsdagen. I flera veckor, till och med månader, har jag funderat över hur den här dagen kommer att vara när den är här.

Men så när den väl kom så visste jag inte av det heller. Jag har haft så mycket på gång att jag inte en endaste gång de senaste dagarna har reflekterat över vilken dag jag kommer stå inför mitt i den här veckan. Idag har jag vetat att det här datumet är något särskilt, det är inte vilken vanlig dag som helst, det är någonting men jag kom tamigtusan inte på vad det var.

Tills jag blev påmind.

Och då, precis där i bilen när jag nyss hade kommit hem så sköljde allt som hände de där två veckorna förra sommaren över mig. Allt från det första samtalet jag fick av mamma när jag satt ute och solade, åt min mat i gladan ro och fortfarande var lyckligt omedveten om att den perfekta sommar jag upplever kommer att bytas ut till den värsta sommaren i mitt liv, till när jag för sista gången kramade den kalla handen.

Det är ju Ett År Sedan.

Idag har jag levt ett helt år utan världens finaste person vid min sida. Ett helt år!!!! Det första året i hela mitt liv och det första året av många fler. Tänk att jag överlevt trots att det så många gånger har känts som att Saknaden har ätit upp mig.

Fammo ja saknar de och jag längtar tills vi syns igen. Jag har så mycket att berätta och det har ju bara gått ett år ännu.

 

Hon som var min fristad

Alla dessa tankar Permalink0
Det senaste, jag vet inte, året eller så, har det varit väldigt mycket känslor. Det är det i och för sig jämt, men det har varit extra mycket. Det är mycket som har hänt och jag har sprungit vilse fler gånger än jag kan räkna och nästan lika många gånger har jag försökt intala mig själv att det är bra nu, jag är lycklig nu, det här är bra och det är som det ska vara, men egentligen har det ju aldrig varit så. Men ändå har jag under årets gång tack vare min safe haven upplevt ögonblick när det har känts som att jag verkligen har kunnat släppa allt som har tyngt och även fast det bara varit för en stund i taget har det varit tillräckligt för att orka vidare.
 
Den här hösten har det gått extra trögt och jag vet inte om jag en enda gång har kunnat koppla bort precis allt annat, om så bara ens för en minut. Jag vet inte om jag en enda gång har känt mig medveten på det sättet jag har gjort förr.
 
Jag har haft fantastiskt roliga ögonblick den här hösten, det har jag verkligen. Men det är något som har saknats. Stunder när jag har kopplat bort precis allt och alla andra utom en person, när inget dåligt har funnits i världen och när jag har klivit ut ur det verkliga livet och in i något som alltid har gett mig lugn och ro och en känsla av att inte kräva någonting alls för det man har framför sig just då är allt man behöver och det enda som existerar. En värme och en kärlek och en tillit jag har svårt att tro att man kan få från någon annan. 
 
Min farmor var min fristad. När jag satt hos henne fanns det inget ont som kunde röra mig, inga dåliga eller oroliga tankar som malde på i huvudet, bara en genuin tacksamhet över att få dela en stund med den finaste personen på jorden. Visst kunde det vara jobbigt ibland och med åren blev det svårare att se henne bli sämre, men jag fick ändå lägga all min energi på att vara där, med henne, i just det ögonblicket.
 
Nu har jag ingen fristad längre.
 
Jag saknar dig, fammo.
 
 
.. man lämnar ensam vad gör man då vad gör man?

Sådant som slår luften ur en

Alla dessa tankar Permalink0
I typ två veckor har jag tänkt att jag borde ju åka till fammos för att berätta att jag ska bort nu igen. Berätta vart och vad jag ska göra och säga att jag skickar vykort och att vi ses ju när jag kommer hem igen. 
 
Sen har jag kommit på att det kan jag ju inte.
 
Så idag besökte jag, med hjärtat i halsen, graven för första gången ensam. Det var så konstigt. Med ens blev det overkliga helt verkligt och det drog fram en massa minnen och de där två intensiva veckorna vi hade här i somras spelades upp igen. Allt bara liksom sköljde över mig och det är sådant som slår luften ur en.
 
Jag ville berätta så mycket för henne och jag skulle inte krävt något mera än att hon bara hade lyssnat för hon lyssnade ju på ett sätt som ingen annan gjorde. Ändå bara satt jag där och fick inte fram ett ord. 
 
Jag hatar att det här är något alla går igenom förr eller senare. Att hur man än försöker förhindra det så tas den eller de man älskar ifrån en och man lämnar kvar här och bara liksom förväntas klara av att lappa hålet som kom när de försvann. 
 
Jag saknar att sitta ute i solen och äta glass med dig. Jag saknar att se när Moa försöker hoppa upp i din famn för att hon blir så lycklig över att få träffa dig. Jag saknar att berätta för dig om min vecka och jag saknar att bara sitta tyst bredvid dig och sy eller hålla din hand.
 
Mest av allt saknar jag att krama dig. Även de gånger du var för trött för att krama tillbaka kände jag din kärlek och tacksamhet och det kommer jag nog alltid bära med mig.
 
Jag saknar dig, fammo.
Till top