itgoeson

Young, dumb and broke

Så sitter man här i sin säng i sitt rum i Esse iklädd tryggheten själv aka farmors urgamla stickade varma kofta i slutet på november och undrar hur tusan man hamnade här. Fast det vet man ju men man undrar ändå.
 
Jag har sagt det så många gånger förr men jag menar det lika mycket varje gång - jag har nog aldrig känt mig så vilsen och förvirrad som just nu. Jag vet inte var jag ska vara eller vad jag ska göra eller ens vad jag vill. Jag visste att det skulle kännas lite krångligt att komma hem efter ett år utomlands men inte visste jag om det skulle vara så här ändå. Det känns ju liksom som att jag lade mitt liv on hold när jag åkte för ett år sedan men jag gjorde ju inte det - jag fortsatte ju leva mitt liv men på ett annat sätt än om jag hade stannat hemma. Ändå känns det som att det gångna året inte existerar, som att jag gick och lade mig en kväll i november 2016 och vaknade upp en morgon i november 2017. Man ba men hallå vart tog hela 2017 vägen? Vad har jag ens gjort? Varför känns det som att det året inte räknas när det är utan tvekan är ett av de åren som utmanat mig mest i mitt 21-åriga liv? Var är logiken i det? Fattar ej. 
 
Försöker mitt bästa för att komma upp med någon slags framtidsplan men det funkar ju inte. Hela världen är öppen ju, hur vet man ens var man ska börja? Och varför gör jag det ens så invecklat för mig själv? Går omkring och tänker på beviljande av visum, årstider, pengar, möjligheter och chanser jag inte ens hört om ännu eller vet om de ens existerar, jobbmöjligheter och vadvilljagblinärjagblirstor och ja just det, skuldkänslorna, de där sjuttons skuldkänslorna jag inte kan bli av med hur jag ens försöker. Jag vet inte om jag bara är överkänslig eller om det bara liksom känns så här för folk när de reser runt under längre perioder, men det är grymt jobbigt. Och den där rädslan jag fick efter förra sommaren när jag förlorade farmor - att vad som helst kan hända åt vem som helst när som helst. Det gör att jag helst skulle låsa in mig i farmors källare under obestämd tid eller ännu hellre, ta ett par kopior av mig själv så jag bara kunde stalka alla jag bryr mig om 24/7 och se till så inget händer. Meeeeeen nu är ju inget av dem alternativen särskilt bra så då hamnar jag tillbaka på ruta ett.
 
ÅH JAG VET INTE. Ibland känner jag mig så liten och ynklig att jag helst skulle vilja att någon sa "Ok Sophie, do this .." och så skulle jag ba liksom göra det. Men the beauty i min situation är väl innerst inne att jag kan göra precis vad jag vill precis när jag vill. Om man bara liksom skulle veta vad man ville lol. 
 
Nä men kanske jag till en början skulle sluta stessa? Det är ju ändå ett väldigt, väldigt litet, insignificant problem. 
 
Annars är det bra. Hemma är hemma och så kommer det alltid vara. Det är banne mig nog det enda säkra här i livet. Rätt skönt ändå. Tänk vilken tur jag har. 
 
 

Madness

Australien på WHV 16-17 Permalink0

Jösses vad tiden går. Plötsligt är det oktober och jag har nästan varit ett år i Australien. Madness.

Hettan blir bara värre för varje vecka som går och jag vet jag har nämnt det många gånger men nu är wet season på riktigt på kommande. För ett par nätter sedan hade vi vårt första regn men turligtvis hade jag och mina vänner från campingen samma dag flyttat in till en liten villa, som de kallas och är ett jättetiny hus med två sovrum och litet kök, så jag vaknade inte upp mitt i natten av att mina grejer och jag var genomblöta av regnet. Snacka om att flytta i rättan tid alltså. 

Annars mårar jag mest åpå, de två veckor jag var boss över farmen gick som smort men nu är chefen tillbaka igen. Jag gillar det fortfarande men det har blivit mera jobbjobb nu ifall ni förstår vad jag menar. Grönsakssäsongen har avslutats så nu har vi i två veckor gjort mest dirty jobs, som städat upp överallt och rensat ogräs och planterat nya plantor osv osv. Vi har även börjat plocka mangos sådär smått men inte riktigt all day every day ännu, men det börjar antagligen nästa vecka eller veckan därpå.

För ett par dagar sedan blev jag stucken av en paper wasp för andra gången. De är ett par små äckel, de där paper waspsen (observera böjningen). Smärtan när de stuckit en är så intensiv att man för en minut på riktigt tror man ska säckna ihop. Sedan när det väl lägger sig gör det bara ont. I vissa fall, som första gången jag blev stucken, är smärtan borta efter typ tio minuter och svullnaden som kommer från sticket lägger sig eter ett par timmar, men andra gånger, som nu, sväller man upp som navafönaa i ett par dagar av någon anledning. Kliade gjorde det också, så pass mycket att jag hade svårt att sova om nätterna. Nu är jag tack och lov mycket bättre och jag hoppas verkligen de där små asen håller sig borta från mig framöver. 

Förra veckan var jag ut på tur med min coworker och chefens dotter på chefens dotters hästar. Så obeskrivligt roligt att vara uppe på hästryggen igen efter nästan ett halvårs uppehåll. Dock var det ju inte riktigt lika roligt att jag föll av (vilket hade sin anledning men det är en annan historia) och slog i foten så hårt att den fortfarande är sjuk. Det var ju det här med att vara smidig och tursam, eh.

Ja nu har väl jag babblat klart för den här gången, dags att dra sig iväg till pizzerian för ett par timmars jobb. 

(Som vanligt vill tekniken inte samarbeta med mig så jag fick inte riktigt upp de bilder jag ville meen här är väl några i alla fall.)

Inget nytt här inte

Australien på WHV 16-17 Permalink1

Inte precis något nytt under solen här, inte. Det blir varmare och varmare hela tiden, campingen blir tommare och tommare och jag blir mer och mer förvirrad. Men annars inget nytt.

På tisdag åker vår chef på semester för två veckor, vilket betyder att jag kommer vara den som är in charge och hamnar se till så att allt rullar på som det ska så det känns ju lite (mycket) spännande. Men nog ska det väl gå bra.

Nu ska jag ta en snabb powernap före jobb i pizzerian ikväll. 

Till top