itgoeson

Det gör jag ju varje dag

Alla dessa tankar, Livet i största allmänhet, Saknaden Permalink0
Idag är det alla helgons dag och då ska man tänka på de döda. Känns lite knas att det finns en skild dag för det eftersom det är ju något jag och säkert alla andra också gör varje dag.
 
Jag tänker på att jag inte har varit inne i ett hus i Malax på snart fyra år och på att det inte längre åks dit på juldagen eller julannandagen för att äta goda kakor och få paket i form av små handgjorda änglar eller handdukar med ens namn på eller färgglada långkalsonger som numera har tusen hål på sig men fortfarande är favoriterna för de har emotionellt värde och är de bekvämaste kalsongerna någonsin. Mommo kunde sina julklappar.
 
Jag tänker på att mina gröna och rosa favoritullsockor som fammo stickade åt mig för många år sedan har hål under foten igen, trots att de blivit lappade och omstickade flera varv för att jag använt dem så mycket och nu har jag inte någon som fixar dem för fammo är ju inte här. (Det kommer nog bli ett himla stort hål under dem.) Jag tänker på att jag har ett handarbete jag borde börja med men vet inte hur jag ska ha ro att sitta och handarbeta ensam när jag de senaste åren alltid gjort det bredvid henne. 
 
Jag tänker på att jag önskar jag kunde berätta för dem att jag är glad och mår bra, att jag kan tala spanska och att vår familj växer. Jag tänker på att jag önskar jag kunde krama dem igen för att få känna den välbekanta doften som jag inte ens vet om jag minns på rätt sätt längre.
 
Jag tänker också på hur otroligt tacksam jag är över att jag fick ha dem båda vid min sida i aderton respektive tjugo år och jag tänker på att om jag blir ens hälften av den mommo/fammo de har varit för mig kommer mina framtida barnbarn att få skatta sig lyckliga.
 
Nu ska det tändas ljus på gravgården och tänkas lite mer. 

Från att aldrig ha känt sig ensam på riktigt till att känna sig .. ensam på riktigt?

Livet i största allmänhet Permalink1
Av någon anledning kom min lilla fyrbenta bästa vän på tal idag och jag konstaterade att det är nästan exakt på dagen två år sedan hon försvann till hundhimlen. Tänk.
 
Det har gått två år och jag stiger fortfarande av ren reflex över stället där hennes vattenskål brukade stå för det var alltid vått omkring den. Min säng är på tok för stor och kall utan henne och jag kan inte minnas den senaste gången jag tog en morgonpromenad hemma trots att det var en ritual som vi aldrig avvek från, oberoende väder. 
 
Idag pratades det också om ensamhet och jag sa att även om jag har känt mig ensam förr, precis som jag kan göra idag, tex för att "alla andra har någon", har jag ändå aldrig varit ensam för jag har ju haft henne. Jämt har jag ändå haft någon att vända mig till, någon att krama om, gråta ut till, diskutera med, vara nära, hämta kraft från. Jag hade fammo och jag hade henne och jag kände mig aldrig riktigt ensam på riktigt. Men efteråt .. Stundvis känner jag mig som den ensammaste människan i universum med världens tommaste och kallaste säng och den där avsaknaden av en varm liten hårboll som finns tätt intill mig vart jag än går är nästan påtaglig. 
 
Jag saknar henne så mycket att det fortfarande brister något där inuti mig varje gång jag tänker på henne och jag tror inte folk alltid förstår hur mycket djuren faktiskt påverkar ens liv. Hon var min allra bästa vän och min aldrig sinande kraftkälla, livet efter att hon försvann har inte varit sig likt. 
 
Jag vet att jag kan vara lite slö mellan varven, men jag kan nästan inte ännu fatta att vi faktiskt inte är tillsammans längre. Sjukt, är det inte?
 
No automatic alt text available.
Image may contain: 1 person, outdoor and nature

Kattvakt

Livet i största allmänhet Permalink0
Denna vecka tar jag hand om min käraste Emmas katter och det har väl gått rätt bra hittills, tror jag. Jag riktigt bor i stan i Emmas lägenhet under den här veckan faktiskt, vilket ju är rätt spännande för en lanttjej som jag. Lite konstigt är det nog att ha någon bredvid, under och över sig, att behöva tänka på att inte föra så mycket oljud och att ha bilen på gatan, men visst, det funkar. Kissorna är ju gosiga i alla fall.
 
Igår spenderade hela familjen ett par timmar tillsammans och alltså jag har nog gått och blivit världens familjekäraste person under tiden jag varit borta. Det är sååå kul att samla allihopa, äta, fika, busa med den minsta och doggen, och alltså bara liksom vara tillsammans?!?! Ser nog absolut till att ta vara på tillfällen som dessa när jag vet att jag efter en tid kommer vara utan dem en stund igen. 
 
Till top