itgoeson

Du saknas mig

Hela dagen har jag vetat att det är något speciellt med datumet som har stått på telefonskärmen den här onsdagen. I flera veckor, till och med månader, har jag funderat över hur den här dagen kommer att vara när den är här.

Men så när den väl kom så visste jag inte av det heller. Jag har haft så mycket på gång att jag inte en endaste gång de senaste dagarna har reflekterat över vilken dag jag kommer stå inför mitt i den här veckan. Idag har jag vetat att det här datumet är något särskilt, det är inte vilken vanlig dag som helst, det är någonting men jag kom tamigtusan inte på vad det var.

Tills jag blev påmind.

Och då, precis där i bilen när jag nyss hade kommit hem så sköljde allt som hände de där två veckorna förra sommaren över mig. Allt från det första samtalet jag fick av mamma när jag satt ute och solade, åt min mat i gladan ro och fortfarande var lyckligt omedveten om att den perfekta sommar jag upplever kommer att bytas ut till den värsta sommaren i mitt liv, till när jag för sista gången kramade den kalla handen.

Det är ju Ett År Sedan.

Idag har jag levt ett helt år utan världens finaste person vid min sida. Ett helt år!!!! Det första året i hela mitt liv och det första året av många fler. Tänk att jag överlevt trots att det så många gånger har känts som att Saknaden har ätit upp mig.

Fammo ja saknar de och jag längtar tills vi syns igen. Jag har så mycket att berätta och det har ju bara gått ett år ännu.

 

Idag minns vi

Saknaden Permalink2
Sex år sedan beslutet togs och jag har fortfarande inte lagt det bakom mig. Ord börjar kännas överflödiga vid det här laget, så här kommer ett par bilder på hästhimlens (hoppas dock att det finns en hel djurhimmel, eller åtminstone att hundhimlen är nära så han får busa med Moa igen) vackraste ängel bara så att vi liksom inte glömmer hur fantastiskt underbar han är. 
 

Planer förändras för att life happens

Saknaden Permalink0
 
Veckans fredagsmys bestod av räfsning, att vila i en lövhög och att väcka härliga barndomsminnen till liv genom att klättra upp i fammos äppelträd och sitta där en stund. Det fortsatte med tvtittande med mamma och pappa och kissen och det var väl en rätt gemytlig kväll skulle jag vilja påstå! #familyfirst säger man väl. (?)
 
Det som också är rätt gemytligt är att jag inte ångrar att jag kom hem. Inte en endaste liten del utav mig ångrar att jag följde hjärtat och kom hem när det var det jag kände att jag ville göra, istället för att stanna där längre bara för att det var det som var planen. Planer förändras för att life happens. Jag vet att om jag hade stannat hade jag blivit uppäten av skuldkänslor för jag vet hur jag funkar och efter nästan sex år av ånger med hur det blev med ett djur gör jag allt för att undvika att det blir så med ett annat också.
 
Visst kommer ändå tankarna om att jag inte borde ha åkt någonstans överhuvudtaget, jag borde bara ha stannat hemma med henne, men istället för att skjuta undan dem eller göra en stor grej av dem tänker jag helt sakligt att det är sådant där som man inte vet, så skulle jag stannat hemma i rädsla av att hon kan tas ifrån mig när jag är borta så kunde jag ha fått stanna hemma i två år till om det hade velat sig, om hon hade lämnat frisk. Som min favoritbrorson brukar säga: så är det.
 
Så alltså ja, jag är glad över att vara hemma. Trots att det är tomt och tyst. 
 
Till top