itgoeson

Utkast från arkivet: 19 juli 2016

Alla dessa tankar, Saknaden Permalink0
När mamma ringde och berättade började jag må illa. Min mage svängdes ut och in och maten som jag två minuter tidigare hade njutit av smakade plötsligt ingenting och jag fick inte ens i mig de sista tuggorna.
 
Sen gick hela dagen och den kändes så himla overklig. Nästan tio timmar satt jag på en stol bredvid henne. Höll henne i handen, smekte henne över huvudet, rörde hennes arm, vilade på hennes axel. Ständig beröring. Det var tungt. Det var så svårt att jag nästan inte ville vara där, men så fort jag ens tänkte på att lämna brast jag ut i gråt för det var ju det sista jag ville göra. Jag ville inte lämna henne och jag vill inte att hon lämnar mig, jag vill inte att vi lämnar varandra. 
 
HON ÄR ALLT JU TA HENNE INTE IFRÅN MIG.”
 
19 juli 2018:
 
Så gick det en vecka och sedan togs hon ifrån mig ändå. 
 
Sorgen kanske har blivit lättare att bära men det känns som att saknaden växer sig större för varje dag som går. Jag fattar liksom inte att det inte spelar någon roll var jag än är eller hur länge jag är borta, hon kommer ändå inte vara hemma när jag kommer hem. 
 
Jag skulle ge så mycket för att få ha dig hemma igen, världens finaste fammo. 

Du finns överallt men du är ju inte här

Alla dessa tankar, Saknaden, Spanien 2018 Permalink1

Det har snart gått två år sedan du försvann men fammo du finns ju överallt ändå. Du finns i de roliga sakerna jag gör som jag vill berätta om, i de konstiga vanorna jag har fått som du skulle skratta åt, i signalen på spanska radion som låter precis som den signalen i radiokanalen vi alltid lyssnade på och i damen jag sitter bredvid på bussen som andas som du. Andas!!! Fammo du finns till och med i en annan människas andning. 

Du finns i fjärilarna jag ser och i alla vackra växter du hade älskat, i alla gånger jag kommer ihåg att vattna blommorna (du var ju alltid tvungen att påminna mig, jag ärvde nog inte din gröna tumme) och i kylskåpsmagneten jag såg som hade ryska dockor som motiv, jag älskade att leka med ryska dockor hos dig när jag var liten. Du finns i varje gång jag kommer på en ny framtidsplan för jag vill veta vad du hade tyckt om den och du finns i tavlan jag såg en bild på som har ett motiv jag aldrig sett någon annanstans än i ditt vardagsrum. 

Du finns i mina jobbiga dagar när inget går rätt och allt jag önskar är att få sätta mig bredvid dig och hålla din hand och du finns i mina bra dagar när jag nästan spricker av glädje och vill dela med mig till dig för delad glädje är dubbel glädje fast med dig är den nog säkert trippel. 

Fammo fatta att du finns överallt men du är ju inte här och jag kan ju inte krama dig fammo varför kan jag inte krama dig?

Fammo när ska jag få krama dig igen??


Ska den där förbaskade mattan för alltid fortsätta dras bort under ens fötter? (DU FATTAS MIG PT 2)

Alla dessa tankar, Saknaden Permalink0
Nu kom jag ju hem i alla fall, trots att hon inte kom tillbaks. Trots att hon aldrig kommer tillbaks. Och det är helt okej, jag accepterar det. Det är ju så det är, liksom. Livet.

Men no e he nu na att man fortfarande ska bli golvad mellan varven. Det är så intressant, för jag nämner farmor så gott som varje dag - pratar om när jag bodde i hennes hus, eller hur hon gjorde saker och ting, eller om saker som var hennes - och det går fint. Visst hugger det till lite i bröstet varje gång men det är inte outhärdligt på samma sätt som det var i början. 

Men ändå; när man inser att det är ju såhär det kommer vara resten av ens liv nu, nu får man inte mer än såhär, det här är allt man har kvar av personen - minnen och saker och bilder man värdesätter högre än så mycket annat, då dras den där förbaskade mattan undan för ens fötter all over again och så lämnar man liggandes där på golvet, undrar hur sjutton man ska kravla sig upp. Man drar koftan hårdare runt sig, borrar in näsan i den för att inbilla sig att den fortfarande doftar som henne trots att det gått år sedan hon burit den och man kramar om kudden hon sytt och virar in benen i filten hon vävt. Allt för att hon ska kännas lite, lite närmare. 

Nästa dag ler man igen - tänker på den där dagen man åt glass i solskenet vid villan eller när man var liten och låg i en säng och som förtrollad lyssnade på hennes jämna röst som berättade om Bockarna Bruse. Tänker på planerna som aldrig blev av men som var fantastiska att drömma ihop och på plättarna man fick äta i mängd och massor. På eftermiddagarna som spenderades vilandes tillsammans med henne för hon såg på en att man var helt slut efter skolan och på de handarbeten som jobbades med sittandes vid hennes sida, ibland i fridfull tystnad och ibland i ljudet av radion eller mer eller mindre viktiga funderingar. På gången man var sju år och fick låna hennes alltför stora cykelhjälm för att man glömt sin egen och hade bråttom som få till skolan och på de gånger hon ställde upp som patient när man ville leka tandläkare i köket. 

Är liksom bara glad för de bra sakerna man kommer ihåg och obeskrivligt tacksam över att man hade varann så länge man faktiskt hade. 

.. tills mattan dras undan igen och man på nytt ligger där i koftan under filten och kramar om kudden. 

Jag kommer nog aldrig förstå mig på hur sorgen fungerar. Men det är helt okej - inte kan man förstå sig på allt här i världen.

Till top