itgoeson

Det gör jag ju varje dag

Alla dessa tankar, Livet i största allmänhet, Saknaden Permalink0
Idag är det alla helgons dag och då ska man tänka på de döda. Känns lite knas att det finns en skild dag för det eftersom det är ju något jag och säkert alla andra också gör varje dag.
 
Jag tänker på att jag inte har varit inne i ett hus i Malax på snart fyra år och på att det inte längre åks dit på juldagen eller julannandagen för att äta goda kakor och få paket i form av små handgjorda änglar eller handdukar med ens namn på eller färgglada långkalsonger som numera har tusen hål på sig men fortfarande är favoriterna för de har emotionellt värde och är de bekvämaste kalsongerna någonsin. Mommo kunde sina julklappar.
 
Jag tänker på att mina gröna och rosa favoritullsockor som fammo stickade åt mig för många år sedan har hål under foten igen, trots att de blivit lappade och omstickade flera varv för att jag använt dem så mycket och nu har jag inte någon som fixar dem för fammo är ju inte här. (Det kommer nog bli ett himla stort hål under dem.) Jag tänker på att jag har ett handarbete jag borde börja med men vet inte hur jag ska ha ro att sitta och handarbeta ensam när jag de senaste åren alltid gjort det bredvid henne. 
 
Jag tänker på att jag önskar jag kunde berätta för dem att jag är glad och mår bra, att jag kan tala spanska och att vår familj växer. Jag tänker på att jag önskar jag kunde krama dem igen för att få känna den välbekanta doften som jag inte ens vet om jag minns på rätt sätt längre.
 
Jag tänker också på hur otroligt tacksam jag är över att jag fick ha dem båda vid min sida i aderton respektive tjugo år och jag tänker på att om jag blir ens hälften av den mommo/fammo de har varit för mig kommer mina framtida barnbarn att få skatta sig lyckliga.
 
Nu ska det tändas ljus på gravgården och tänkas lite mer. 

Utkast från arkivet: 19 juli 2016

Alla dessa tankar, Saknaden Permalink0
När mamma ringde och berättade började jag må illa. Min mage svängdes ut och in och maten som jag två minuter tidigare hade njutit av smakade plötsligt ingenting och jag fick inte ens i mig de sista tuggorna.
 
Sen gick hela dagen och den kändes så himla overklig. Nästan tio timmar satt jag på en stol bredvid henne. Höll henne i handen, smekte henne över huvudet, rörde hennes arm, vilade på hennes axel. Ständig beröring. Det var tungt. Det var så svårt att jag nästan inte ville vara där, men så fort jag ens tänkte på att lämna brast jag ut i gråt för det var ju det sista jag ville göra. Jag ville inte lämna henne och jag vill inte att hon lämnar mig, jag vill inte att vi lämnar varandra. 
 
HON ÄR ALLT JU TA HENNE INTE IFRÅN MIG.”
 
19 juli 2018:
 
Så gick det en vecka och sedan togs hon ifrån mig ändå. 
 
Sorgen kanske har blivit lättare att bära men det känns som att saknaden växer sig större för varje dag som går. Jag fattar liksom inte att det inte spelar någon roll var jag än är eller hur länge jag är borta, hon kommer ändå inte vara hemma när jag kommer hem. 
 
Jag skulle ge så mycket för att få ha dig hemma igen, världens finaste fammo. 

Du finns överallt men du är ju inte här

Alla dessa tankar, Saknaden, Spanien 2018 Permalink1

Det har snart gått två år sedan du försvann men fammo du finns ju överallt ändå. Du finns i de roliga sakerna jag gör som jag vill berätta om, i de konstiga vanorna jag har fått som du skulle skratta åt, i signalen på spanska radion som låter precis som den signalen i radiokanalen vi alltid lyssnade på och i damen jag sitter bredvid på bussen som andas som du. Andas!!! Fammo du finns till och med i en annan människas andning. 

Du finns i fjärilarna jag ser och i alla vackra växter du hade älskat, i alla gånger jag kommer ihåg att vattna blommorna (du var ju alltid tvungen att påminna mig, jag ärvde nog inte din gröna tumme) och i kylskåpsmagneten jag såg som hade ryska dockor som motiv, jag älskade att leka med ryska dockor hos dig när jag var liten. Du finns i varje gång jag kommer på en ny framtidsplan för jag vill veta vad du hade tyckt om den och du finns i tavlan jag såg en bild på som har ett motiv jag aldrig sett någon annanstans än i ditt vardagsrum. 

Du finns i mina jobbiga dagar när inget går rätt och allt jag önskar är att få sätta mig bredvid dig och hålla din hand och du finns i mina bra dagar när jag nästan spricker av glädje och vill dela med mig till dig för delad glädje är dubbel glädje fast med dig är den nog säkert trippel. 

Fammo fatta att du finns överallt men du är ju inte här och jag kan ju inte krama dig fammo varför kan jag inte krama dig?

Fammo när ska jag få krama dig igen??


Till top